Måndagen den 22 augusti får gå till historien...det var dagen då två förväntansfulla föräldrar skulle på första ultraljudet för att få se sin nya bebis, Veras lillasyster eller lillebror. Jag är i vecka 12 och vi hade fått ett hyfsat lugn i graviditeten...den mest riskabla tiden är över och vi kunde njuta av att "det här har vi gjort förr" och "vi har ju det mesta klart med saker från Vera". När barnmorskan inledde med orden "Jaha, då ska vi se hur många det är då!", ruskade vi på huvudet och menade bestämt att det räckte gott och väl med en! På med kletet på magen och sen lyftes blicken mot bildskärmen...men, oj, va? "Jaha, ja...det var två där!" Åh, herregud!
Jag fick koncentrera mig till det yttersta att hålla magen stilla för att hon skulle få bra bilder att mäta de små krabaterna, men fick små attacker av fnitter, nervositet, hysteri (?) som skakade om hela mig. Vilka tankar som snurrade. Lite förvånad över att det var mest praktiska tankar som spann omkring i huvudet. "Jag tänker inte fixa ett extrarum av vårt härliga vardagsrum!" "Måste vi ha större bil?" "Ja, vi behöver ju inte ens fundera på om vi ska köpa en syskonvagn!" "Jaha, nu måste vi köpa en upplaga till av allt som vi redan har!" Men också... "Hur fanken ska det gå till med två små skrikande bebisar och en blivande tre-åring?"
Världens härligaste och häftigaste känsla var det i alla fall. Att se två små liv sprattla omkring, slå kullerbyttor och vinka åt mamma och pappa...oj, oj, oj!
Allt såg bra ut och värdena på Nupp-testet var låga och bra. En hel del läkarbesök och ultraljud kommer vi få gå på under den här tiden och det känns väldigt tryggt och bra. Nu ska jag och min familj försöka fokusera på att bara må bra och ta det lugnt, för det verkar som om det är det som krabaterna mår bra av och det är absolut viktigast i vårt liv nu. Att våra barn mår bra, alla tre!
Kram!
