Onsdagen den 22 februari 8.41 "ploppade" Selma ut som storasyster. En minut efter såg Greta dagens ljus.
Idag har de varit hos oss en vecka...svårt att förstå. Vi har nog inte riktigt fattat det än.
Tjejerna förlöstes med planerat snitt. Jag var otroligt nervös och spänd. Klockan ringde halv fem på morgonen. Jag skulle duscha med någon slags bakteriedödande tvål i flera omgångar.
En och en halvtimma senare "checkade vi in" på BB.
Först konstaterade barnmorskan att Selma fortfarande låg i säte och sen förbereddes jag för snittet med dropp i armen, kateter m..m....inget skönt, men helt klart bättre än vad jag trodde.
Förlossningsläkaren kom och presenterade sig och det visade sig vara en "kändis"...vi hade träffat henne både vid missfallet och vid det första läkarbesöket som tvillinggravida.
Klockan var runt åtta då jag rullades iväg i sängen mot operation. T fick byta om till gröna kläder. Supersnygg var han min man!
Vi hade ju redan innan blivit förberedda på att det skulle finnas mycket personal omkring oss. Nio stycken var inne i operationssalen och tre väntade strax utanför i rummet där tjejerna kollades upp.
Jag måste säga att jag är grymt imponerad av alla, barnmorskor, läkare, narkosskötare...ja, alla som var runt mig då. Jag kände mig ompysslad och lugnad av alla och jag kände aldrig av att det var mycket folk.
När ryggbedövningen skulle läggas skakade hela min kropp som besatt och jag hade så svårt att andas mig lugn. Det var väl adrenalin och nervositet. Jag ville verkligen vara avslappnad för att det inte skulle göra ondare än nödvändigt. När Vera föddes var jag ju helt borta av lustgas när epiduralen lades, så den har jag inget minne av att den gjorde ont. Men nu var jag nervös...min kompis lustgasen, var var den?!
För er som inte vet så har jag haft sprutfobi stora delen av mitt liv. Skyller på ett traumatiskt sjukhusbesök när jag var sju år...det innehöll halv synål i hälen, hysterisk Mia när bedövningsspruta skulle läggas, bedövingsspruta i doktorns arm istället och till slut krampaktig fasthållning av två främmande människor när andra sprutan lades...ja, så kan en sprutfobi starta! Sen har den såklart blivit bättre och bättre med åren...men det är fortfarande nånting som jag kan känna mig spänd inför.
Det gick i alla fall bra att lägga ryggbedövningen och ganska snart domnade min underkropp bort. Skitkonstig känsla! Fick lite mer nålar i armen och skynket spändes upp mellan mig och magen.
De hade berättat för mig att jag skulle känna hur de "drog och slet" i mig , men att det inte skulle göra ont. Så jag blev helt paff när läkaren meddelade, att nu är de snart här.
Vadå? Har ni redan börjat?!
Tjoff så kom Selma och skrek direkt. Kan inte beskriva den känslan mer än att jag storbölade av lättnad...och gråter en skvätt nu när jag skriver det också! På pappret en minut efter, men i själva verket bara sekunder efter kom Greta och skrek även hon direkt.
Tony följde med ut och klippte navelsträngen och var med när de kollade upp tjejerna. Jag tror att det var Greta som fick andas lite syrgas en pyttestund, men annars mådde de finfint.
Jag låg kvar och blev ihopsydd, medans Tony fick mysa med tjejerna. Jag blödde en hel del och fick nåt dropp mot detta som gjorde mig illamående så jag hade svårt att ha dom på bröstet. Men så fort illamåendet blev för illa så fick jag nåt annat dropp mot just detta...skitbra med dropp!
Härligast var att få rulla ut ur operationssalen med både Selma och Greta i famnen..,då hade allt gått så fort och bra att det var svårt att fatta att de redan var här.
Nu skulle vi få lära känna varandra några dagar på BB.
Det får jag fortsätta skriva om en annan dag...livet som trebarnsmamma ger än så länge inget jätteutrymme för bloggande...konstigt va?
Kram!
