Så jävla trött!!!

Jag vet att jag klagar alldeles för mycket nu och att jag borde vara världens lyckligaste och kliva runt på små moln hela dagarna...men så är f-n inte fallet!!!

Förtydligar ännu en gång att jag älskar alla min barn och min man och att jag inte har blivit psykiskt instabil (än)...men det här är tufft.

Nu var det tillräckligt många dagar sedan vi hade en bra natt och en bra dag efter det. Det betyder för många nätter med för lite sömn och så dagar som bara försvinner.

Sätt dig in i detta...
...du har inte duschat på fyra dagar (kan vara mer) och är insmord med diverse barnkräks, bröstmjölk och ersättning. Du blev snittad för 5 veckor sedan, har fortfarande ont, har mysigt avslag än (mensen som man klarar sig undan i 9 månader får man tillbaks), läckande bröst som värker av bara helvete ibland och är så långt från sexsymboler som man kan komma...råkar du gå förbi en spegel under dagen så är spegelbilden ingen vacker syn. Du och din partner får i snitt 3-4 timmars sömn per natt...så fort du somnat känns det som det är dags att vakna igen. När era TVÅ små bebisar blir hungriga är det som att trycka på en knapp och så är tredje världskriget igång...tinnitus-varning big time! Ni har ofta tre tjutande barn samtidigt, särskilt kvällstid. Äter? Nja, slänger i dig nåt frukostliknande gör du kanske. Imorse blev det en flaska vatten, en halv banan och en kexchoklad i farten på väg ut med vagnen. Lunch säger du? Macka, yoghurt och en latte blev det idag...Laga middagsmat har ni pratat om i flera dagar nu och då nåt så avancerat som spaghetti med köttfärssås. Igår hämtade ni hem hamburgare och ikväll fick ni hemlevererat gyrostallrik av Nordenbergs. Köttfärssåsen lär dröja!
Har ni några minuter med fria händer så handlar det om att göra panikåtgärder i hemmet...ett hem som faller ihop mer och mer för varje dag. Dammet ligger i drivor på övervåningen, sängen är obäddad för jämnan, det ligger högar med smutstvätt varvat med ren tvätt överallt, det är för jävla stökigt överallt helt enkelt och du får lite lätt panik över detta... Ni är två vuxna, vanligtvis arbetande, hemma tillsammans vilket märks på kontona...tråkigt nog tycks räkningshögen vara lika stor om inte större. Mååånga stressmoment omger dig och du förväntas vara lugn som en filbunke...är du stressad blir barnen stressade.

Vad skulle kunna göra vår situation lite lättare då?
...en kock
...städhjälp
...en extra famn på kvällarna
...en trissvinst
...en natt med, ja ska vi säga 6 timmars sömn
...två små prinsessor som slutar ha magknip på kvällarna och somnar sött direkt efter maten.

En pissnisse-dag idag och jag behövde spy ut lite...kanske kommer ett helpositivt inlägg snart!

Kram!

Bebisbubbla...gånger två!

Vart tar tiden vägen?
Herregud...vi lever verkligen i ett vakuum. Den dubbla bebisbubblan är ett faktum!Vi har hyfsade bra dagar och så har vi dagar som igår, då vi undrar vad vi gjort och bara vill gömma oss i garderoben och inte komma ut på ett tag.
Det är skitjobbigt! Har nog aldrig känt mig så otillräcklig...och då är vi ändå två vuxna hemma. Vågar knappt tänka på hur det ska bli om en månad då T börjar jobba heltid. Som tur är har man inte tid att tänka mer än nån timma framåt.

Imorgon är Selma och Greta 4 veckor och på torsdag fyller de "1 månad". Vi har gått från två sovande tjejer som gick ner för mycket i vikt, till två bruttor som gärna får sova så mycket de vill och går upp alldeles utmärkt i vikt.
Vi var på BVC idag och Greta väger nu 4095g och är ca 53 cm lång...hon hade gått upp ca 500 g på en vecka. Selma hade gått upp lika bra och väger nu 3625 g och är också 53 cm lång. Skönt! Men med ätandet som är bättre kommer också lite magknip...inte lika skönt.

Hela familjen, minus mig själv, har varit förkylda en tid nu. Tony är mest hängig och småtjejerna är snoriga. I natt fick vi sitta upp och sova med Greta. Det gör ju inte situationen lättare direkt.

Men hörreni...lite positivitet nu! Våren är på väg! Värmen kommer snart! Lääängtar efter att kunna ta långa promenader i solen och ställa vagnen i trädgården när man kommer hem, ta en kaffe i solen och planera för hur trädgården ska växa fram. Har fått fria tyglar av min man och en budget på...0 kronor! Han är fantastisk den där! :)

Kram!

Skratta eller gråta?

Känslan infinner sig allt som oftast...ska vi skratta eller gråta? Vi kan till och med utbrista i "vad har vi gjort?!"...
Jag hoppas att jag inte behöver skriva och förklara att vi självklart är världens lyckligaste över att ha två friska, fantastiska bebisar hos oss, att de är så välkomna till oss och att vi älskar dom över allt annat...men jisses Amalia vad kämpigt det är och vad trötta vi är!

Om jag försöker minnas den första tiden med Vera, sommaren 2009, så kommer det fram bilder av två zombies och en bebis som spenderade dygnen mestadels inne framför tvn. Vera hade lite kolik, hon åt som en bäng och fick således djävulskt ont i magen. Hon grät och skrek mest och ingen annan än mamma och pappa fick röra henne. Jag njöt inte speciellt av de första månaderna hemma med min lilla älskling.
Jag hade nog hoppats att jag skulle få göra det den här gången. För även om man ville sparka de som tjatade om att "det går över snart" på något känsligt ställe, så vet man ju det nu. Det går över...och bebistiden går också över fortare än du kanske anar. Att få njuta och ta till vara på varje minut kändes viktigt den här gången. Men nu kom det ju två små liv och då förändrades allt igen.
Jag kan ärligt säga att de minuter jag suttit och bara snusat och njutit av mina bebisar de här 2,5 veckorna går att räkna på båda mina händer.

Skratta eller gråta?
Idag kände jag bara att jag ville skratta åt eländet. Jag vet att min man känner tvärtom idag. Tur att vi växlar allt som oftast så att en av oss alltid kan hålla näsan över vattenytan...
Efter en natt med alldeles för lite sömn igen, en storasyster som vaknade alldeles för tidigt och ville ha med pappa framför Bolibompa och morgonbestyren tänkte jag att jag skulle gå ut och leka med Vera.
Vi skulle hinna ut mellan amningar och innan Vera blev för trött. Selma och Greta låg i spjälsängen och skulle sova efter maten, T klädde på Vera och jag skulle på några minuter hinna borsta tänderna, klä på mig varma kläder, kissa...ja, just det...pumpa ur brösten lite till. Så där satt jag på sängkanten, fortfarande i morgonrock, som en mjölkko med pumpen, Greta och Selma tjöt båda två i sängen, Vera ropade att hon var färdig att gå ut och T sprang emellan som en tok. Då kan man bara skratta och ta ett djupt andetag.

Amningen tar upp mycket av vår tid och tankeverksamhet nu. Ska jag fortsätta helt eller ska vi delamma eller till och med köra ersättning fullt ut? Selma orkar aldrig få i sig tillräckligt, så vi har börjat ge henne på flaska ibland. Vi köpte en sk. Calma-flaska , som ska ge samma motstånd som bröstet och på det sättet göra att de inte ratar mammas bröst sen. Men såklart blir hon lika trött med den flaskan...så nu kör vi på en vanlig istället. Får ta en diskussion med Susanne på måndag och så får vi ta ett beslut efter det.

Vi har i alla fall börjat ta oss ut på äventyr under dagarna i veckan. I torsdags var vi både på mitt jobb en sväng och på hörseltest på sjukhuset. Igår tog vi mannens jobb och åkte sen och handlade. Trots en stor bil, var den fullpackad med dubbelvagn och påsar. Det är skönt att känna att vi fixar att ta oss iväg utan större problem, men förmiddagsvilan var saknad båda dagarna!

Nej, nu är det lördagskväll. V och T kom hem från affären med smått och gott. G och S börja vakna för att få sig en dos käk till. Melodifestivalfinal på tv sen..hoppas på en skön kväll och en natt med mycket sömn...tack!

Go´kväll!

Tillbaka till tryggheten!

Som jag skrev i detta inlägg i slutet av förra året fick vi ta ett beslut om att byta BVC till Vera och de kommande småtjejerna. T och jag beslutade att vi skulle prova det för att kunna behålla den toppen-VC vi tillhör.

Efter Veras 2,5 års-kontroll var jag lite skeptisk, men kände ändå att jag ville ge det ännu en chans.
I torsdags var vi uppe med Selma och Greta och när jag åkte därifrån så tjöt jag. Nä, den "tanten" och jag kommer inte gå ihop och under den här första intensiva tiden kommer det vara A och O känner jag.
Jag vill ha raka besked och stöttning, men inte bli behandlad som en 5-åring!

Ångest, ångest några timmar, men sedan tog vi beslutet att ringa vår gamla "BVC-tant" för råd. Idag ringde hon upp och vi bokade ett besök redan imorgon. Då kommer hon hem till oss. Så skönt!

Sen får vi hoppas att alla tre tjejerna håller sig hyfsat friska nu så att vi slipper långa väntetider på VC...men det tar vi då! Just nu är tryggheten och lugnet det viktigaste för att Selma ska gå upp i vikt ordentligt!

Idag har vi betat av lite på "Att göra"-listan...fixat med försäkringskassan (som var betydligt krångligare med tvillingar än vad jag trodde) och lite sånt. Köpt en Babybjörn babysitter till på Blocket, som vi hämtar imorrn. Ringt på en sulky till Vera, men den var troligtvis redan såld. T har bytt en hel drös med lampor som gått i huset...alla på en gång typ!

Vera blev hämtad av mormor på dagis och väntas hem snart. Mormor och morfar-mys med plättar.Hoppas hon är på gott humör när hon kommer hem...T behövde nämligen åka iväg på ett jobbmöte nu på eftermiddagen! Amning av två stycken som ofta blir hungriga samtidigt och en trött storasyster kan bli en utmaning...men bra invänjning.

Hej, hej!

Upp och ner...

Dagarna flyter ihop med nätterna och när vi har våra jobbiga stunder så känns det som den här tiden bara är ett jobbprojekt som vi ska ta oss igenom. Vi sätter klockan och försöker pumpa i våra sötisar så mycket mat vi bara kan. Projektet "Se till att framförallt Selma ökar fortare i vikt" tar som ni förstår all kraft och ibland när sömnen blir allt för frånvarande så ökar också oron.

Storasyster V har visat reaktioner på den nya familjesituationen genom att få en mängd utbrott och vara antingen extremt pappig eller mammig. Inte underligt egentligen. Skönast är att hon är supersnäll mot sina systrar och vill ofta gosa och pussa på dom.

Men vad jag ville komma till är att vi ju också har stunder när vi har det lugnt och skönt och faktiskt kan njuta av våra tre solstrålar.

Idag har det varit en sån dag. V har bara haft några småutbrott, Selma har "tuttat" lite bättre, vi har sovit middag hela familjen, haft fikabesök av bästa grannarna och haft en myskväll med en pigg och mysig storasyster och två sovande småsystrar, pizza och lite lördagsgodis.

Pizzan föreslog T att vi skulle äta för att jag behövde energin (har trots en bra dag känt mig väldigt urlakad, snurrig och trött)...inte alls för att han var sugen själv! ;)

Nu inväntar vi en ny amning om en liten stund. Den tar lite mer än en timma och sen är det förhoppningsvis dags att få en liten sovstund fram till nästa pass. Bara smådamerna vill sova då också!

Go´kväll!