Men det var som att det drog ur proppen ur mig...den här veckan har jag känt mig riktigt under isen. Noll stresstålighet, blivit arg för minsta lilla, gråtit så fort jag pratat om hur jag mår eller om det blivit för mycket stress hemma.
Man hoppas ju såklart att det är något övergående, men en liten rädsla finns såklart att det ska bli värre.
Jag har varit hemma sedan i oktober...fyra månader då jag inte kunde röra mig som jag ville och ständigt hade ont. Sedan har jag haft ett halvår hemma med två små solstrålar. Underbart, men också 6 månader som har varit bland de tuffaste i mitt liv.
Som T sa igår...jag har inte fått fokusera på något annat än graviditet och barn på 10 månader. Kanske inte så konstigt att det rinner över efter ett tag!
Vi har börjat fundera på om vi ska dela på föräldraledigheten tidigare än vi tänkt förut. Får se vad vi kommer fram till. Men först tar vi till lite "panikåtgärder"...ge morsan ordentligt med egentid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar