Jag hoppas att jag inte behöver skriva och förklara att vi självklart är världens lyckligaste över att ha två friska, fantastiska bebisar hos oss, att de är så välkomna till oss och att vi älskar dom över allt annat...men jisses Amalia vad kämpigt det är och vad trötta vi är!
Om jag försöker minnas den första tiden med Vera, sommaren 2009, så kommer det fram bilder av två zombies och en bebis som spenderade dygnen mestadels inne framför tvn. Vera hade lite kolik, hon åt som en bäng och fick således djävulskt ont i magen. Hon grät och skrek mest och ingen annan än mamma och pappa fick röra henne. Jag njöt inte speciellt av de första månaderna hemma med min lilla älskling.
Jag hade nog hoppats att jag skulle få göra det den här gången. För även om man ville sparka de som tjatade om att "det går över snart" på något känsligt ställe, så vet man ju det nu. Det går över...och bebistiden går också över fortare än du kanske anar. Att få njuta och ta till vara på varje minut kändes viktigt den här gången. Men nu kom det ju två små liv och då förändrades allt igen.
Jag kan ärligt säga att de minuter jag suttit och bara snusat och njutit av mina bebisar de här 2,5 veckorna går att räkna på båda mina händer.
Skratta eller gråta?
Idag kände jag bara att jag ville skratta åt eländet. Jag vet att min man känner tvärtom idag. Tur att vi växlar allt som oftast så att en av oss alltid kan hålla näsan över vattenytan...
Efter en natt med alldeles för lite sömn igen, en storasyster som vaknade alldeles för tidigt och ville ha med pappa framför Bolibompa och morgonbestyren tänkte jag att jag skulle gå ut och leka med Vera.
Vi skulle hinna ut mellan amningar och innan Vera blev för trött. Selma och Greta låg i spjälsängen och skulle sova efter maten, T klädde på Vera och jag skulle på några minuter hinna borsta tänderna, klä på mig varma kläder, kissa...ja, just det...pumpa ur brösten lite till. Så där satt jag på sängkanten, fortfarande i morgonrock, som en mjölkko med pumpen, Greta och Selma tjöt båda två i sängen, Vera ropade att hon var färdig att gå ut och T sprang emellan som en tok. Då kan man bara skratta och ta ett djupt andetag.
Amningen tar upp mycket av vår tid och tankeverksamhet nu. Ska jag fortsätta helt eller ska vi delamma eller till och med köra ersättning fullt ut? Selma orkar aldrig få i sig tillräckligt, så vi har börjat ge henne på flaska ibland. Vi köpte en sk. Calma-flaska , som ska ge samma motstånd som bröstet och på det sättet göra att de inte ratar mammas bröst sen. Men såklart blir hon lika trött med den flaskan...så nu kör vi på en vanlig istället. Får ta en diskussion med Susanne på måndag och så får vi ta ett beslut efter det.
Vi har i alla fall börjat ta oss ut på äventyr under dagarna i veckan. I torsdags var vi både på mitt jobb en sväng och på hörseltest på sjukhuset. Igår tog vi mannens jobb och åkte sen och handlade. Trots en stor bil, var den fullpackad med dubbelvagn och påsar. Det är skönt att känna att vi fixar att ta oss iväg utan större problem, men förmiddagsvilan var saknad båda dagarna!
Nej, nu är det lördagskväll. V och T kom hem från affären med smått och gott. G och S börja vakna för att få sig en dos käk till. Melodifestivalfinal på tv sen..hoppas på en skön kväll och en natt med mycket sömn...tack!
Go´kväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar