För mig var det aldrig självklart att jag skulle kunna bli gravid. Även om det är ett ämne som folk inte pratar speciellt öppet om, så visste jag att det fanns en hel del i min omgivning som fått kämpa länge, länge för att det skulle fastna ett litet pyre i magen. Att jag inte träffade min "den rätte" förrän jag närmade mig 30, gjorde ju också att jag förhöll mig ganska lugn inför risken att vi skulle få vänta på att bli föräldrar.
Nu visade det sig att vara tvärtom. Det tog direkt. Alla tre gånger jag blivit gravid. Ja, tre...för ett missfall fick vi gå igenom straxt innan tvillingarna flyttade in i min mage. Ett ganska tidigt missfall, som visade oss bara en liten, liten gnutta av den sorg som så många får känna på så ofta. Då visste vi i alla fall att vi ganska lätt blir gravida och att det med all sannolikhet skulle fästa bra nästa gång...och ändå var vi så långt nere i skorna den tiden.
Jag tänker så mycket på er alla som har fått gå igenom denna sorg och fått kämpa så länge. För vill man blir föräldrar, vilket inte alla vill, så finns det inte så mycket annat som livet kretsar kring under den perioden.
Har legat och tittat på treans nya serie "Drömmen om ett barn" nu och gråtit floder. Det finns hjälp att få, även om det verkar vara enormt påfrestande metoder allihop. Men det som förhoppningsvis kommer av den påfrestningen är ju världens finaste varelse!
Hur det än går, så har vi världens underbaraste lilla Vera hemma. Finns inte mycket som slår det...att hon förhoppningsvis kommer få två småsyskon snart gör livet bara än mer värt att leva!
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar